Lucia i Sverige – en tradition med rötter i medeltiden.
Lucia har firats i Sverige i flera hundra år. Det tidigaste kända lussefirandet ägde rum redan 1764 på en herrgård i Västergötland, men det var på 1800-talet som traditionen började sprida sig på allvar i Sverige.
Varför firar vi då Lucia? Just datumet 13:e december har varit speciellt i Sverige sedan medeltiden. Den dåvarande seden där man under vintersolståndet ville fördriva mörkret har sedan införlivats med historien om det sicilianska helgonet Sankta Lucia.
Vem var Lucia?
Enligt legenden levde Lucia i staden Syrakusa på Sicilien mellan åren 283 och 303 e.Kr. Hon kom från en adlig och välbärgad familj där fadern var romersk men dog tidigt och därför uppfostrades hon av sin mor Euthycia. Moderns namn antyder att hon hade grekiskt påbrå.
Lucia ville förbli jungfru, skänka bort sin hemgift och viga sitt liv åt Gud och efter att ha blivit ”botad” från en svår sjukdom efter en pilgrimsfärd gick hennes mor med på detta. Det var bara det att Lucia redan var bortlovad. Eftersom fästmannen kände sig lurad på hemgiften angav han henne som kristen för myndigheterna. Italien var styrt av de romerska kejsarna som förföljde de kristna hårt.
Legenden säger att Lucia då stack ut sina ögon eftersom hon trodde att fästmannen blivit intresserad av henne på grund av hennes vackra ögon. Gud ska då ha givit henne synen tillbaka för hennes trohets skull.
När de romerska myndigheterna skulle pröva om Lucia var kristen bad de henne offra till de romerska gudarna. Hon ska då ha svarat; ”Ett rent offer till Gud är att besöka änkorna, de föräldralösa och pilgrimerna som behöver hjälp, och det är redan tre år sedan jag gav ett sådant offer till Jesus Kristus genom att dela ut all min egendom.” För att straffa Lucia ville prefekten skicka henne till en bordell, vilket hon vägrade. När hon skulle åka genom staden till bordellen på ett spann bakom oxar, frös spannet fast i marken och gick inte att rubba. Då beslutade man att bränna henne på bål, ett vanligt straff för kristenhet, men elden vägrade röra henne. Till slut stack man ett svärd i sidan på henne (det sägs att det var hennes fästman som gjorde detta) Hon sägs inte dött förrän någon gav henne sista smörjelsen. Efter sin död blev Lucia ett av katolicismens största helgon.
Lucianatten förr i Sverige
I det svenska bondesamhället räknades lucianatten den 13 december länge som årets längsta och var en motsvarighet till midsommarafton. Denna föreställning levde kvar sedan vi hade den julianska kalendern, trots kalenderreformen 1753 som flyttade vintersolståndet till 21–22 december. Enligt folktron var lucianatten farlig, eftersom övernaturliga makter var i rörelse och djuren kunde tala. Alla julförberedelser skulle vara klara till luciadagen och julegrisen skulle slaktas. Detta firade man med att äta och dricka lite extra. Även husdjuren fick extra foder.
Ungdomarna hade sin egen tradition på årets längsta natt. Det var att dra runt mellan gårdarna i grannskapet och sjunga visor, för att på så sätt få pengar och gåvor, skämta och skrämmas lite. Ofta sjöngs några av de många Staffansvisorna, som i sista versen ofta har en anspelning på brännvin eller gåvor, vilket man ville ha från gården man sjöng för. Ljus och mörker hade en särskild betydelse. Traditionen att fira ljus och mörker vid midvintertid levde alltså vidare in i 1600- och 1700-talets bondesamhälle. Det är från dessa föreställningar kopplade till ljus, mörker och årets gång, som den svenska ljushögtiden runt den 13 december ursprungligen härstammar. Traditionen med en ljusbringande kvinnogestalt kan ha sitt ursprung i en hednisk ljusgudinna.
Vår version av lucian som med ljus i håret kommer med sina tärnor med en bricka på lussemorgonen startade i Västergötland i de högre stånden och under 1800-talet spreds seden vidare till universitetsstäderna och sedan vidare ut i landet.
