Intervju med Ingemar Stenmark
Villalivet träffade Ingemar Stenmark för ett samtal om karriären, huslivet, framgångarna och familjen. Hur kan han ständigt kännas så aktuell och intressant? Ingemar har alltid varit mån om sitt privatliv och ändå får man känslan av att man känner honom. Vad är hemligheten? Och har han verkligen 86 fönster i sitt hus?
Ingemar Stenmark, fakta:
FAKTA: 65 år, en av tidernas allra främsta alpina skidåkare med två OS-guld, fem VM-guld och 86 världscupsegrar i disciplinerna slalom och storslalom. Han tilldelades Svenska Dagbladets guldmedalj 1975 och 1978. Vinnare av Mästarnas mästare 2011 och Let’s dance 2015.
BOR: Villa i Vaxholm
FAMILJ: Hustrun Tarja och dottern Iza 14 år, dottern Natalie, 37 år, med familj.
När Ingemar tävlade i skidor under 70- och 80-talet stannade hela Sverige. Bokstavligt talat. Han var fåordig, säker på sina skidor, klädd i hemmastickade mössor och hade ett lugn som få. Han var så överlägsen i världscupen att reglerna fick skrivas om för att andra åkare skulle ha en chans att vinna.
Trots det vann han 86 världscupsegrar under sin femton år långa karriär. Det rekordet står sig fortfarande. När han bestämde sig för att lämna skidåkningen tänkte många att Ingemar skulle försvinna från rampljuset. Och så var det för en tid, men vem hade kunnat ana att hans envishet, fysik och målmedvetenhet skulle passa precis lika bra eller kanske bättre inom andra områden?
foto: ingemar själv
Vad fick dig att sluta åka skidor?
– Jag blev less på skidåkning efter OS 1980, jag var inte så sugen längre. Då tänkte jag att det får bli fyra år till, sen slutar jag. Det blev ytterligare nio år. Många gånger tänkte jag: Vad ska jag ta mig till om jag inte gör det här?
Läs också: Byta fönster: 7 Experttips för lyckat fönsterbyte
Men så bara fortsatte jag. Under de senare åren började jag tjäna lite pengar på skidåkningen, det hade jag inte gjort tidigare. Det blev en ny sporre för mig. Samtidigt såg jag det mer som ett jobb och det roliga försvann successivt.
Till sist var jag liksom färdig med skidåkning.
foto: roger grym
Vad tror du det är med din personlighet som gjort dig så omåttligt populär?
– Nja, jag vet inte riktigt. Det är svårt att säga, men kanske för att jag nog uppfattas som ”lagom”, lite typiskt svensk. Jag är extrem när det gäller idrott, men privat sticker jag inte ut. Genom alla framgångar har jag alltid varit mig själv och känner kanske inte riktigt att jag varit en stjärna.
Det finns så många andra som kämpat lika hårt som jag, men inte nått toppen och jag har lärt mig att det är de små grejerna som ger framgång. Jag hade lika gärna varit okänd. Jag tycker att det är viktigt att inse att jag varit lyckligt lottad, men inser också att jag haft tur att ha varit på rätt ställen vid rätt tidpunkt.
Att vara så ung och bli så framgångsrik måste ha varit omtumlande och stort, dessutom var du väl blyg?
– Vi hade jättebra ledare hela tiden. De hade inte så stor erfarenhet de heller, men var väldigt duktiga och jobbade hårt för oss. Landslagstränaren Olle Rolén ordnade och strukturerade upp presskonferenserna: En dagen före tävling och en direkt efter att tävlingen var klar.
Medierna respekterade Olles och presschefen Ulf Stenbergs regler och jag tror inte att jag hade klarat att fokusera lika bra om de inte gjort det. Under tävlingsdagen kunde vi fokusera helt på uppgiften. Det passade mig väldigt bra.
Funderade du på att bli tränare åt någon annan efter att du slutade åka?
– Nej, jag var så mätt på skidåkning. Det skulle ha blivit samma sak igen, jag var helt färdig med den delen av livet. Jag är självlärd på skidor och är inte så bra på att lära ut teknik. Jag hade känslan, men inte kunskapen att beskriva tekniken i detalj och föra det vidare.
Nu så här många år senare har jag blivit bättre på det där, för nu har jag sett så mycket skidåkning på tv och analyserat åkarna.
Din barndomsvän Stig Strand har haft en lång karriär som skidkommentator. Något som du själv provade på under OS i PyeongChang 2018. Hur var det?
– Det var svårt, det passade inte mig! Jag åkte inte till tävlingarna utan satt i en liten studio i Stockholm och med ett hologram bakom. Så att det skulle se ut som om skidmiljön fanns där. Men det blev alldeles för stelt för mig. Att tänka på hur man skulle sitta. Och sen är det väldigt svårt att analysera skidåkning
En del ”tyckare” har påstått att Stig Strands analyser av hur snabbt någon åkte nästan aldrig stämde. Och många tyckte att du ”såg ut att åka långsamt ” på din tid. Hur hänger det där ihop?
– Resultaten hänger på någon hundradel, det är jättesvårt att se! Men knepet är att titta mer på skidorna, så får man ett hum om hur fort det går. En åkare som rör mycket på överkroppen ser ut att vara snabb, men det stämmer inte. Min överkropp var nog väldigt stilla, så därför såg jag långsam ut.
Efter att ha bott 26 år i Monaco flyttade Ingemar hem till Sverige igen och lät bygga ett vitt trähus på Vaxholm.
Vad var det som gjorde att du flyttade hem till Sverige igen?
– Börje Salming hade en stor sjötomt ute på Vaxholm. När han bestämt sig för att stycka av en del av den fick jag frågan om jag ville köpa tomten. Jag visste ju att det var svårt att få tag på sjötomter i Stockholm och det kändes helt rätt att flytta hem till Sverige igen. Jag lät bygga ett nyckelfärdigt hus med vissa korrigeringar och önskemål som jag hade.
– Hela familjen trivs jättebra på Vaxholm. Här ute får man lugn och ro. Man slipper storstadsjäktet och ändå är det inte så långt bort. Vill man in till stan tar det 30 minuter med bil, och ungefär en timme med båt.
Det stod någonstans att du har 86 fönster i ditt hus – lika många som dina världscupsegrar. Är det lite skrock eller bara en kul grej?
– Det bara råkade bli så. När huset var färdigt började jag räkna fönstren en dag och kom fram till att det var 86 stycken. Så det är inget jag har beställt, säger Ingemar och skrattar.
– Eller så var det husleverantören som hade humor. Ingen sa något till mig, kanske var det en slump bara?
Vem gör vad hemma hos er med huset? Gillar ni att fixa tillsammans eller hur tänker ni med hussysslorna?
– Jag klipper gräset och sen hjälps vi åt med tomten. Grovgrejer gör oftast jag, men Tarja håller på med blommor och är duktig på hur det ska se ut. När det gäller matlagning så är det Tarja som lagar det mesta.
Jag brukar diska och städa undan. Det är inte så ofta vi står alla tre och lagar mat tillsammans, men det har hänt att Iza lagat mat åt oss. Det är kul.
Stilen i familjen Stenmarks hus är trivsam, vitt och enkelt, inte så mycket saker. Och ordning och reda.
Vad är det viktigaste för er för att skapa ett tryggt och trivsamt hem?
– Ja, Tarja är nog lite petig med att det ska var ordning och reda. Jag själv växlar mellan att ibland vara slarvig och ibland ordningsam.
Det slår mig att alla vackra glaspokaler och priser från skidkarriären inte finns någonstans. Men mitt i allt det vita står den – den stora, röda och väldigt vackra skon från Let’s Dance. Är den mer betydelsefull på något sätt?
– Nja, jag skiljer inte på dem på det sättet. Som liten pojke ställde jag upp priser och plaketter i bokhyllan och tyckte mycket om det. Men nu är de faktiskt för många och helt ärligt är de lite i vägen.
Den karriären är dessutom väldigt långt borta i tiden, så det känns lite konstigt att ha en massa priser framme och visa upp. Skon känns mer aktuell och den är fin. Den får nog vara med något år till.
Hur kom det sig att du ställde upp i en så annorlunda tävling som Let’s Dance mot vad du tidigare medverkat i?
– Castingtjejen på produktionsbolaget, Åsa Thurhammar, hade frågat mig i flera år, men jag sa blankt nej varje gång. En dag sa hon: Du kan väl provdansa? Och det kunde jag inte säga nej till.
Så jag provdansade i 20 minuter och det kändes jätteroligt. Jag är verkligen glad att jag gick med på att tävla, det var en fantastisk upplevelse. Jag tror inte någon ångrar att de varit med. Det var både kul och utmanande att få träna på dans efter dans, att få l ära sig koreografin.
Det blev en bra rytm och spänning blandat med nervositet. Man lever väldigt tätt ihop under hela tiden som programmen spelas in, med träning varje dag och det var väldigt trevligt. Sen var det en annan viktig aspekt – min kropp mådde bra av att dansa.
Jag har haft problem med diskbråck och under den perioden mådde jag jättebra. Dans ger en allsidig och smidig träning för hela kroppen.
Hur kändes det att än en gång stå i rampljuset och känna förväntningarna, men i ett helt nytt sammanhang?
– Spänningen och uppmärksamheten kändes faktiskt väldigt bra. Det var precis som om jag var beredd. Kanske tänkte jag att det var som ett jobb, fast ett roligt jobb. Jag var så inne i att det var träning många timmar varje dag, det blev helt naturligt.
Kanske är jag också lite mer världsvan nu för tiden, om man jämför med tiden på skidor. Då var jag inte van vid cirkusen runt omkring mig. Nu är jag bättre på att prata med media och har lätt för att tala om det jag gör eller brinner för. Mingelprat har jag däremot fortfarande svårt för.
Det här med att ställa upp på saker eller i sammanhang som är nya – du deltog i Mästarnas mästare 2011 och blev enormt uppmärksammad framför allt för ditt jämfotahopp. Hur gick det till?
– Jag fick förfrågan varje år, ända sedan programstarten och jag visste inte riktigt vad det gick ut på så jag tackade nej flera gånger. Men sen tyckte jag att det var ett bra program och bestämde mig för att tacka ja.
Det blev faktiskt två omgångar som jag var med – en gång individuellt och en gång när programmet var utformat som en lagtävling, jag tror det var 10-årsjubileum.
Vad kände du inför programmet och att tävla i helt andra grenar än din egen och tillsammans med så många framgångsrika idrottsstjärnor?
– Första gången var det väldigt spännande med alla tävlingsmomenten, tror nog att det på något sätt handlade om att man ville försöka vara bäst. Den andra gången var det helt annat – det var för att det var kul och att få vara en del av gemenskapen.
Det där jämfotahoppet som du gjorde upp på en 1.30 m hög mur – hade du provat det innan, eller var det bara ett plötsligt infall?
– Jo, jag var ju ute och sprang. Och jag brukar hoppa när jag tränar, det har jag gjort i många år. Och så råkade de filma det hela, säger Ingemar och skrattar till.
– När jag såg muren tänkte jag: Jag är säker på att jag klarar det! Det var mest en kul grej. Idag hade jag nog tänkt mig för lite mer. Hälsenorna kan ju gå av och jag hade ju kunnat skrapa upp mig rejält.
Just nu är Ingemars liv väldigt behagligt och han arbetar med de uppdrag han känner passar honom bra.
För bara några år sedan gick du in som delägare i Spektrum, ett företag som tillverkar och säljer skidglasögon. Hur kom det sig?
– Det är jättekul. På det här sättet har jag en fot kvar i skidbranschen. Det är något nytt och kul att få vara med från start och se hur ett bolag växer fram. Och att få dela med mig av mina erfarenheter och kontakter.
Visst minns vi väl vilket meckande det var med skidglasögonen under Ingemars framgångsrika år? Han skrattar när jag berättar att jag och min bror brukade härma hans åkning i skidbacken hemma och då var det viktigt att man stod och fixade med skidglasögonen en bra stund först.
Jo, det var ju ett bekymmer med att glaset immade igen. På den tiden var det bara enkelglas i skidglasögonen och värmen mot kylan gjorde att de immade igen. Idag är tekniken en helt annan. Nu är det dubbelglas och man behandlar med imfria preparat för att motverka imman.
– Under mina år på skidor var tekniken fortfarande så amatörmässig och det är kul att ha varit med i utvecklingen. Jag och servicemannen Juri Vogelnik jobbade och klurade mycket kring teknik på vår tid.
Mot slutet av karriären upptäckte jag sent på säsongen att skidorna blivit snabbare. Jag frågade Juri och han berättade att han hade filat skidorna mer på mitten – med andra ord, det första steget mot det som vi idag tar för givet dvs. carvingskidorna.
Vi bad då Elan om att få mer timglasformade skidor och det fick vi. Radien blev rätt, men problemet var att de hade samma längd som tidigare, 2.05, och materialet var inte helt optimalt. De blev helt enkelt för veka – idag är de mycket styvare och kortare, ungefär 1.65.
Jag hann i alla fall testa de nya skidorna i en tävling och på platten var jag flera sekunder snabbare, men det var svårt i branten. Det var precis innan jag slutade, jag tror att det var en jippotävling och jag blev bara 3:a.
Det är lite synd att jag inte hann tävla med den kortare och styvare varianten, för att få se hur bra jag hade kunnat köra då.
foto: privat bild
På senare tid har du börjat tävla i racing också. Är det en slump eller något du drömt om?
– Jag har varit intresserad länge och kört en del Porsche, på trackday med en vanlig 911 Porsche. Sen fick jag möjlighet att prova en tävlingsbil, med riktiga däck, och tyckte det var kul. Jag har inte kört så mycket, jag håller fortfarande på att lära mig. Jag har bara kört en tävling och ska köra ytterligare två under höst en.
– Det är fantastiskt kul! Det här går ju inte så värst fort, kanske 220–230 km/h på rakan. Men det är inte farten jag gillar bäst utan jag gillar att svänga och köra i kurvor. Det är lagom fart på de här bilarna och för mig som inte har någon bakgrund inom motorsport passar det bra.
För att bli riktigt bra krävs jättemycket träning och kunskap, det är så många små detaljer som påverkar hur det går. Men huvudsaken för mig att är det är kul och att se om jag kan förbättra mig.
Hösten börjar nu närma sig vinter och Ingemar berättar lite om hur skidåkningen nu blivit en mer avslappnad och naturlig del i livet. Mest skidåkning blir det när Iza har lov från skolan och Ingemar trivs att åka skidor med familjen.
Om det är i Alperna eller i Sverige spelar in te så stor roll, de innebär olika tjusning beroende på vilken tid på säsongen det är.
– Det känns bekvämt att åka i Sverige, det är lätt att ta sig till skidorterna och säsongen är så fin i mars och framåt. Alperna med maten, miljön och backarna ger ju en helt annan skidåkning framför allt i början av säsongen. Det är svårt att jämföra.
Åker ni skidor över julen eller hur firar ni den helst?
– Vi firar en ganska traditionell jul hemma precis som många andra. Med julgran och pynt och ett bra julbord med allt som hör till. Det som kanske är lite annorlunda nu för tiden, är att vi alltid äter lutfisk.
Tarja är född i Finland, men hennes traditioner är väldigt lika mina. Det hon har lagt till som är lite annorlunda på det svenska julbordet är kålrots- och morotslåda. Julen är väldigt trevlig och vi gillar att vara hemma, ta det lugnt och ha det mysigt.
Vinn signerat exemplar av Ingemars biografi:
Ingemar Stenmark – Mästaren
TEXT Lillebil Hansson
FOTO Bildbyrån, Roger Grym, Ingemars privata bilder
