Det är kallt, termometern visar fyra grader. Andedräkten syns i kvällsljuset och ändå står stolarna framme på altanen. Någon kanske redan har slagit sig ner med en filt över knäna. Förnuftet säger att det är för tidigt, men familjen bryr sig inte. Husets bästa rum har varken tak eller väggar, och många svenskar anser att det ska användas så långt in i kylan det bara går.
Vårvintern – utestolen fram till trots av kylan
Det börjar långt innan våren kommer. En första mild dag i mars vänds ansiktena mot solen, och utemöblerna bärs ut ur garaget trots att marken fortfarande är hård av tjäle. Stolen torkas av från vinterns damm och fågelspår. Dynan läggs på plats. Man sätter sig trots att det är alldeles för kallt, bara för att få känna att säsongen har vänt.
Det är ett skifte som skandinaver har en speciell känsla för, att ta vara på solen och njuta i ett väder som någon från Spanien skulle rygga inför. Det svenska talesättet att det inte finns dåligt väder, bara dåliga kläder, blir nästan profetiskt.
Med vårkänslan tas det lilla med ut i kylan. Det rykande kaffet, en filt över axlarna och en bok förutom mobilen är nödvändigheter de flesta känner igen. För den som så vill finns det även en e cigg inom räckhåll. Allt staplas på ett litet bord och kvällen tänjs ut minut för minut, tills kylan till slut vinner och man motvilligt kryper in igen.
Men bara för den här gången. Nästa kväll bärs allt ut på nytt, för envisheten är större än kvicksilvret i termometern. Och grannen på andra sidan häcken gör precis likadant.
Första maj till midsommar – altanen fylls med liv
Sedan släpper kylan på riktigt. Första maj fungerar som en inofficiell startdag, den där punkten på året då stolarna inte längre bärs in för natten utan får stå kvar. Efter den dagen är altanen inte en utpost man erövrar en kväll i taget. Den är öppen.
Ljuset gör jobbet. För varje vecka stannar solen kvar lite längre och med den dras familjen ut gång på gång. Frukosten börjar serveras där ute, först på helgerna och sedan jämt. Ägg och bröd smakar annorlunda med fågelsång som ljudkuliss.
Den första riktiga middagen ute, med ljus på bordet och en filt redo över stolsryggen, blir en liten högtid utan att den officiellt utnämns till detta. Den första kvällen man sitter barfota dröjer man kvar lite extra. Kvällarna blir längre än någon planerat, för det är svårt att resa sig från bordet när himlen fortfarande är ljus vid tiotiden.
Någonstans i juni har rummet utan tak tagit över helt. Vardagsrummet inne, med sin soffa och tv, står mest tomt och svalt. Ingen bestämde det. Det blev bara så, vecka för vecka, tills altanen blivit den självklara platsen att leva på.
Midsommar och semesterdagar – rummet som lever dygnet runt
Vid midsommar når det sin spets. Då lever altanen dygnet runt, från det första kaffet i morgonrocken till de sena samtalen när mörkret ändå aldrig riktigt lägger sig. En syltburk med ängsblommor står mitt på bordet, kvällsljuset vägrar att ge upp och stolarna hinner aldrig bli kalla från en måltid till nästa.
När julisemestern väl kommer suddas veckodagarna ut. Det spelar ingen roll om det är tisdag eller söndag. Morgonen glider över till eftermiddagen utan att någon flyttar sig särskilt långt. Måltiderna, vilan och umgänget hör hemma där ute.
Just den här familjen är inte ensamma om detta. Precis som de flesta svenskar söker sig ut i naturen när chansen ges följer hela kvarteret samma rytm. Grannens röster bär över häcken, någon grillar, en gräsklippare hörs på avstånd. Sommaren blir på sätt och vis kollektiv, så som den aldrig är inomhus.
Det är nu som altanens värde är som störst. De där få kvadratmetrarna med trädäck rymmer plötsligt allt. Här äter man, här vilar man med en bok över ansiktet mitt på dagen och här blir man sittande i stillhet långt efter att tallrikarna burits in.
Höstens sista soldagar – den tappra kampen
Så vänder det igen, lika omärkligt som på vårens ankomst fast åt andra hållet. När augusti glider över i september kommer filten tillbaka över axlarna. Jackan hängs på stolsryggen igen, beredd. Det är samma plagg som under vårvintern, nu på väg ut ur den ljusa säsongen i stället för in i den. Och på bordet hamnar samma små ting man gärna har inom räckhåll, precis som i mars, kaffe, bok och e-cigg.
Då börjar den tappra kampen. Man flyttar stolen efter solfläcken där den vandrar över däcket, slår sig ner på den sista varma punkten och stannar där tills skuggan hinner ifatt. Varje grad räknas. En oväntat mild oktoberkväll firas nästan som en seger och man sitter ute en timme till bara för att det går. Fyra grader igen, precis som i mars.
Att det inte går att stänga om sig på altanen är ingen brist. Det är hela poängen. Och kanske är det just därför familjen håller fast vid det så envist. Året på altanen bygger inte på någon egentlig lång sommar. Det är en kort sommar som man med mössa, filt och ren vilja lyckas göra nästan dubbelt så lång.
