Porträtt: Katrin Sundberg
Efter 43 år på och bakom scen är Katrin Sundberg ett välkänt ansikte för de flesta. Att hon spelat och fått kristallen för sin roll som Häxan Surtant har det skrivits kilometervis om, men hur många av er hade egentligen en aning om att hon varit förband åt James Brown?
Bor: på Söder, Stockholm
Familj: Maken Magnus, 5 styvbarn
Ålder: 59 år.
Gör: Skådespelare, manusförfattare, regissör
Aktuell: Med egna humorshowen ”Jag gör vad fan jag vill”
Ja, Katrin är sannerligen en kvinna med många strängar på sin lyra. I vår ger hon sig ut på turné med föreställningen ”Jag gör vad fan jag vill – en soloföreställning för kvinnor och extremt modiga män”.

Vad kan du berätta om showen?
– Det är en soloföreställning med mig, av mig och för mig höll jag på att säga, skrattar Katrin, men det är det så klart inte, den är ju för publiken. Men kort förklarat kan man väl säga att det är en föreställning där jag reflekterar över livet.
I pressmaterialet beskrivs showen som en humoristisk, naken och underfundig betraktelse över livets många skeden och Katrin hinner under föreställningen avhandla alltifrån varför människor springer maraton, till tant-sex och varför butiksbiträden ibland låter som marsvin.
Med underrubrikens tillägg ”och extremt modiga män” hoppades Katrin på att i alla fall lyckas locka ett par män till föreställningen, och med facit i hand kan vi konstatera att de inte bara kom, väl på plats har de nästan ännu roligare än kvinnorna.
– I showen får de ju smygtitta in i en kvinnas hjärna på ett sätt de kanske inte gjort så många gånger, och det är tydligen väldigt uppskattat.
Just att se humor i vardagen är någonting Katrin är fenomenal på, det visar sig inte minst i de otroligt populära klipp hon sedan några år tillbaka publicerar på sociala medier. I filmerna blandas högt och lågt och skämtas friskt om alltifrån frikort till tonårsliv och att vara 50+ på Tinder. Ämnen som, med sina nu över 10 miljoner visningar, uppenbarligen går rakt in i hjärtat hos följarna.
– Det är jätteroligt med filmerna och så intressant att följa alla reaktioner. Det får en att förstå lite hur folk tänker, och kommentarerna ska vi bara inte prata om, de är helt underbara.
Inspirationen till filmerna hämtar hon överallt i livet, hon tar helt enkelt upp saker hon själv tycker är roligt eller intressant. Och idéer har hon hur många som helst, med filmerna ligger utmaningen snarare i det begränsade formatet då en film på Instagram kan vara max en minut.
– En minut är väldigt lite och att klippa ner något som man själv tycker är så fruktansvärt roligt gör ont, det är kill your darlings hela vägen och det är svårt! Det ser säkert jättelätt ut, men jag lägger faktiskt timmar på att redigera.
Jag kände mig som Bruce Springsteen, det var helt fantastiskt!
I höstas åkte Katrin på turné och hon berättar att få komma ut och möta publiken igen var fantastiskt. I pandemins spår fanns ett uppdämt behov och publiken på plats var minst sagt supertaggad.
– Föreställningarna i höstas hade flyttats fram och flyttats fram och när vi väl kunde spela var salongen fylld av människor som väntat i över ett år. Folk bara skrek när jag gick upp på scen, jag kände mig som Bruce Springsteen, det var helt fantastiskt!

Att hon fått uppleva mycket roligt, både på och bakom scen betvivlar vi inte, men vad tycker hon själv egentligen har varit roligast?
– Allt har varit roligt, utbrister Katrin, men på olika sätt. Jag har jobbat jättemycket med Lill-Babs och regisserat henne i både krogshower och TV-program och att jobba med henne var fantastiskt.
En annan jag gjort otroligt mycket med är Jerry Williams, vi blev väldigt nära vänner och han kunde ju dra anekdoter så man nästan kissade på sig. Sen är jag otroligt glad för alla musikaler, det är ett sådant teamwork och det är verkligen så fint att få göra något där alla är lika viktiga.
Men hur var det då med James Brown?
Jo det stämmer faktiskt. Katrin var under 90-talet med i bandet Pet Down and the upcomers som var förband åt James Brown under en spelning på Skeppsholmen. Och med över 20 000 personer i publiken måste ju den lilla spelningen ändå hamna på listan bland det största hon gjort!