Villalivet har träffat Björn Skifs

Villalivet har mött Björn Skifs på telefon i ett samtal om livet, åldern, kärleken och familjen. Eftersom vi vet hur högt han värnar privatlivet kan vi bara säga – ”tack snälla”.

GÖR: Artist, skådespelare, showartist.
FAMILJ: Hustrun Pernilla, regissör, sönerna Oliver och Jonathan.
BOR: I Österhaninge, i traktens före detta prästgård.

Han behöver knappast någon presentation. Med sitt genombrott vid 22 års ålder har Björn Skifs underhållit oss i femtio år och det är inte utan att man förundras över allt han gjort när man läser hans nyutkomna självbiografi. Framför allt hajar man till i kapitlen som handlar om den omtalade USA-lanseringen med bandet Blåblus på 70-talet.

Anekdoterna om hur killarna gick på barnkalas hemma hos Neil Diamond, spontansjöng med Cher, golvades av Sammy Davis Jr och genomled ett uppträdande på Rainbow Theatre i London framför en missnöjt moonande publik är nästan svåra att tro på. Och vem har inte fröjdats åt ögonblicket då Björn glömde texten i Eurovision Song Contest 1978 och sjöng påhittad rappakalja istället? (Fadäsen ligger på Youtube, för dig som missat.)

Det är historier som inte är långt från fiktionens underbara värld i ”Strul” och ”Drömkåken” – filmer där Björn Skifs fick huvudrollerna på grund av sin omisskännligt komiska talang.

Hur känns det när du ser tillbaka på allt du gjort?

– Att jag knappt kan fatta hur jag hunnit med det… Arbetet med boken blev ju en inre resa på många vis, jag har funderat över saker som hänt i livet och pendlat mellan de olika känslor som hör till minnena.

Varför ville du ge ut en självbiografi just nu?

– Det har väl med ålder att göra. Jag har tidigare varit skeptisk till det, tänkt att jag inte är tillräckligt märkvärdig och vem ska vilja läsa den? Men jag vill att mina grabbar och efterlevande ska veta ”vem gubben var” och vad jag höll på med.

När man är ung så ställer man inte de där viktiga frågorna till sina föräldrar eller de äldre i sin släkt, man tror alltid att det ska finnas tid till det längre fram. Så var det för mig själv med mina föräldrar och jag tror att många känner igen sig i den insikten.

Du menar att en dag är det försent?

– Ja. Och då finns det ingen att fråga längre. Boken kan bli ett tidsdokument som ger åtminstone en del svar. Sen har det varit roligt att peta in några historiska detaljer, som kanske ett barnbarn kan tycka är kul i framtiden. Som att farfar inte hade någon toalett, bara ett utedass.

Björn Skifs brukar inte vilja bli särskilt privat, han har snarare alltid värnat familjens rätt till ”en egen bakgård” där ingen annan ska komma in och stöka.

– Som artist förstår jag ju att jag måste vara öppen ibland, det ingår i yrket att vara beroende av uppmärksamhet, men samtidigt har det alltid varit väldigt viktigt för mig att dra en tydlig gräns till det som är mitt innersta, det som bara rör mig och min familj. Jag tycker man får lov att göra det valet, det har passat mig som person och jag är stolt över det.

Vissa röster har kritiserat den gränsdragningen vad gäller självbiografin, de har önskat att Björn skulle tagit chansen att blotta sig mer, gå ner på djupet i de dalar som funnits och som finns i varje människas liv. Men han vilar lugnt i sitt beslut att boken ska spegla glädjen i hans liv, hans utpräglade positiva och lättsamma syn på tillvaron och – inte minst – kärleken till hustrun Pernilla och sönerna Oliver och Jonathan.

Du och Pernilla har varit gifta i över 30 år. Hur har ni fått relationen att hålla?

– Ja, du… både jag och Pernilla känner oss tacksamma för varandra, det är något som är väldigt ärligt, från hjärtat, en innerlighet som inte behöver ifrågasättas. Men vi är samtidigt förvånade och lyckliga över att det gått så bra som det gjort, att leva med någon under lång tid kräver att man är beredd att gnuggas mot varandra, slipa här och där tills man passar tillsammans. Man måste få vinna en del strider och man måste acceptera att förlora andra. Jag tycker att det är fantastiskt att få ha Pernilla i mitt liv.

På vilket sätt har det märkts att det skiljer 18 år mellan er?

– Jag kan väl egentligen bara svara för mig själv men för mig var det positivt att jag var kring 40 när jag gifte mig. Jag var så redo för äktenskap och familj, jag längtade verkligen efter tvåsamheten. Och vi kändes självklara tillsammans, det tyckte både Pernilla och jag, för oss var inte åldern avgörande. Och nu kan jag njuta lite av att ha bevisat för alla olyckskorpar att de hade fel.

Som 70-plussare har han tagit det försiktigt i pandemin, mest hållit sig hemma och skrotat ”som en pensionär”, väntat på att saker och ting ska bli bättre. Några större engagemang hade han inte inbokade under 2020 ändå så någon privat kris på jobbfronten har inte märkts av. Men arbetet med självbiografin och restriktionerna i det sociala livet har förstås fått honom att reflektera över sin plats i livet, tiden som gått så snabbt.

– Jag blir mer och mer lik min egen pappa, både till sättet och utseendet. Men det gäller att försöka vara tillfreds med det, att inte glömma att det är fint att få bli äldre. Och det är spännande med tid, ju äldre jag blir desto mer förstår jag mina föräldrar, jag förstår varför de gjorde som de gjorde och varför de var som de var. Jag är väldigt tacksam för mamma och pappa, båda två. De stöttade mig och fanns alltid där.

Björn berättar ömsint om uppväxten i Vansbro i boken, som att efternamnet Skifs egentligen är släktens gamla gårdsnamn och som av en prekär anledning istället togs som efternamn. ”När min pappa var liten hette han Skifs Anders Andersson. På den tiden skulle man bära skolmössa med sina initialer, varvid det i pappas huvudbonad alltså stod bokstäverna A A. Det var inget roligt alls, tyckte han, men däremot hans skolkamrater, eftersom A A också var slang för ”skit”. Titta på Anders, han har skit i mössan!

Det där tog pappa så hårt att han, så fort han blev myndig, begärde att få ta det gamla gårdsnamnet till efternamn. Ansökan beviljades av staten.”

Vi får också läsa om samme pappa som likt inga andra dåtida pappor i Vansbro ställde sig vid diskbaljan, som gjorde skuggfigurer för sina barn på väggen på utedasset i skenet av sin lykta så att det inte skulle kännas lika hemskt att sitta där, och som tillsammans med Björns mamma kämpade hårt med acceptansen att deras dotter (Björns storasyster Rosita) blev gravid som 16-åring.

Samhället såg med stränga ögon på den typen av ”löst leverne”, men Björns föräldrar övervann sig själva och känslan av skam och tog till slut emot barnet med öppen famn och blev två högst närvarande morföräldrar. Det säger mycket om två människor.

Längtar du efter att bli farfar, Björn?

– Det gör jag faktiskt. Både jag och Pernilla drömmer om barnbarn nu och vi lobbar väl för det inför grabbarna, men samtidigt får man inte tjata. Det kan ju ha motsatt effekt! Dom är 29 och 32, det är ingen brådska.

Fanns det något annat alternativ för dig än att satsa på musiken?

– Nej, inte som jag ser det. Jag var visserligen intresserad av att leka med ord och drogs lite till reklambranschen ett tag, så om jag inte hade lyckats så kanske jag hade blivit något inom det.

Idag är jag väldigt tacksam för mina hundår i början av karriären, jag tror inte det är enbart positivt när det går för lätt eller för snabbt. Det ser man ofta bevis på bland unga stjärnor, de mår inte alltid så bra av den enorma uppmärksamhet som välter hela deras liv på ända från en dag till en annan. Jag hann få båda fötterna på marken.

Blir du självkritisk?

– Ja, det klart, det blir väl alla. Och jag är ju dalmas, för guds skull, det ligger nåt i det där med jantelagen och så vidare. Man ska inte tro att man är nå’t. Jag har stått många gånger bakom scenen och väntat på att få gå upp och tänkt ”herregud, hur kan dom gå på det?”. Men sen släpper ju allt när man kör igång. Då kommer självkänslan av sig själv. Glöden, drivet, kontakten med publiken.

Den stora, obändiga lusten och energin har dock minskat. Björn orkar helt enkelt inte med de tidsödande turnéerna eller stora sammanhangen längre.

– Jag är inte lika glupsk, jag längtar inte efter spotlighten som jag gjorde förr. Jag vill ha en harmonisk och behaglig relation till musiken nu, ta det i min egen takt och göra det som lusten säger åt mig. Mina stora drömmar handlar inte om karriären längre, det slutade de egentligen göra efter att jag fick min familj.

KURIOSA

Monsterhiten ”Hooked on a Feeling” från 1974 har strömmats 350 miljoner gånger på Spotify. Låten skrevs av Mark James 1968, men slog inte igenom förrän Björn och Blåblus gjorde sin version. Sedan dess har den hörts i otaliga underliga sammanhang, som i tv-serien Ally McBeal och Marvelsfilmen Guardians of the Galaxy och den har även använts som kampsång för basebollaget Toronto Blue Jays.

Bildtext bokomslag: Björn Skifs, mitt liv som scengångare, är skriven tillsammans med journalisten och författaren Petter Karlsson (Forum). Omslagsillustration: Oliver Skifs.

TEXT: KATARINA DANIELSSON
BILD: PETER KNUTSON