Maria Lundqvist – Flyger högt i egen regi

Vi är många som genom året har kommit att älska Maria Lundqvist, kanske från någon av alla hennes roller på scen, som röst i filmerna om Spöket Laban eller i rollen som Sally, den gränslösa bibliotekarien, som tog Sverige med storm i slutet av 90-talet.

Namn: Maria Lundqvist
Bor: Stockholm
Familj: Kristoffer, Anton, Arvid, Alva & Nora + respektive och lille Konrad 3 år. Mamma, pappa och bröder med familjer.
Ålder: 58
Gör: Skådespelare
Aktuell: Med 2 x ”Om att våga flyga”, föreställning och nysläppt biografi. Kommande julkalender: Kronprinsen som försvann.

Guldbaggenominerad har hon varit inte mindre än fem gånger, och kammat hem två, inte illa för någon som tidigt i karriären blev bedömd att vara ”för ful för film”. Just nu är hon dubbelt aktuell, med egen föreställning och i dagarna nysläppt biografi, båda med namnet ”Om att våga flyga”.

När jag pratar med Maria är hon och sambon Kristoffer Hellström på väg till Göteborg, efter två års pandemi-uppehåll är det äntligen dags för nypremiär och Maria är mer än förväntansfull.

– Det känns lite som julafton idag, skrattar Maria, att få vara på väg och äntligen få in och rigga. Det har varit en så lång längtan och det känns fantastiskt roligt!

Ett stort sug märker de även från publiken, något Maria inte bara tror är efter föreställningen i sig utan faktiskt också efter evenemang i allmänhet.

– Jag tror att det finns en längtan, inte bara för att titta på saker utan också efter att få vara tillsammans. Vi har blivit så ensamma under den här perioden och jag tror att vi längtar efter att faktiskt få lov att ”knö”, att få hänga in sin kappa och sitta tillsammans med andra, tätt intill. Jag tror det är mer än halva grejen.

I föreställningen berörs ämnen som att bryta normer och tänja gränser och Maria berättar att den innehåller många skratt, men också en hel del eftertanke. Med tvära kast och mycket musik blandas humor med djupaste allvar, en mix som av recensenterna beskrivits som alltifrån ”dynamisk” till ”mäktig och hysteriskt rolig”.

– Jag tycker framför allt att man ska veta om att man blir glad om man går dit, säger Maria, det är en livsbejakande och stundom väldigt rolig föreställning. Att våga bryta normer och tänja på gränser är viktigt, och man behöver inte flygcertifikat för att våga flyga. Var och en har sina utmaningar, det kan handla om alltifrån att bjuda in till en större middag eller våga prata om sig själv.

Två års speluppehåll resulterade för Maria i en bok. Förfrågan från bokförlag har hon fått i flera år, men att skriva en regelrätt biografi fanns det inget intresse av.

– Jag tycker ofta det blir en rubrikjakt, ska man skriva en biografi med fokus på stora namn och uppseendeväckande saker handlar boken kanske i slutänden inte alls om det som är viktigt för mig. Nu har jag kunnat välja ut platser och personer som varit betydelsefulla för mig och fått möjlighet att berätta om dem med så många ord och bilder jag vill.

För den som fruktar en bok utan kändisar kan jag komma med lugnande besked, här florerar en hel del namnkunniga personer, och inte minst den regissör som i slutet av 80-talet deklamerade att Maria minsann ”inte var snygg nog för film”. Att han hade fel är vi nog många som gläds åt idag, inte minst Maria själv som belönats med flera guldbaggar för sina insatser.

Framför allt handlar boken om att våga samla sina ögonblick, och finna svaren och vägen framåt just ifrån där man är. Boken tar avstamp från barndomens Öckerö och låter oss följa Maria och de människor och möten som blev val på livets väg. Som en röd tråd finns kärleken till seglingen, och säkert är det den som idag får henne att älska att klämma ihop familjen på begränsat utrymme.

– Ja, det är livet, skrattar Maria, man kan inte ta ut svängarna så mycket i en båt utan måste hitta det lilla livet. Att dela både utrymme, tankar, känslor, kyliga mornar och ruskiga vindnätter med varandra är utmanande, men en ljuvlig kompromiss.

Desto större yta har hon hemma i huset i Bromma, här finns också trädgården där Maria helst kopplar av, där odlas allt från vackert till ätbart, det mesta lättskött som kan skördas efterhand. Med familjen kvar på västkusten blir där täta besök så hemma växer frukt och bär som i huvudsak växer fritt och kan klara några dagar utan tillsyn.

– Den absolut största avkopplingen är att ta med en säck och bara gå ut och rensa, från tidig vår till sen höst är jag i trädgården. Den bästa utflykten som finns är att åka till en handelsträdgård, jag älskar att köpa blommor!

Blommorna planteras i stora krukor, allt som oftast i sällskap av de stenar och grenar Maria släpar med sig hem från promenader och resor.

– De gånger jag får med mig en sten hem, då är jag lycklig, skrattar Maria. Jag köper inte med mig fina viner, jag samlar på stenar och grenar. Grenarna läggs i trädgården eller sätts upp med en ljusslinga och stenarna hamnar överallt.

Några av stenarna återfinns på sminkbordet tillsammans med Guldbaggarna. Maria inreder gärna personligt och säger att i huset finns ingen dyr konst utan en färgglad mix av minnen och loppisfynd, det mesta är saker som hon själv eller någon som står henne nära har skapat.

– Jag har en favoritkonstnär, keramikern Maria Allansdotter, hon är också en av mina finaste vänner. Hennes kvinnoskulpturer är helt fantastiska, men för mig betyder det också jättemycket att det är Maria har gjort dem, det är precis som när jag sparar på saker som barnen gjort och minnen från mina resor.

Minnen delar hon frikostigt med sig av i både bok och föreställning, ofta med utgångspunkt från det hon kallar sina fem V; Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Vart är jag på väg? Vad vill jag? Varför?

– De här är frågor som följt mig genom hela livet som jag faktiskt tycker är extra viktiga idag. Vi har alla varit drabbade av pandemin på ett eller annat sätt, av rädslor, ensamhet och isolering. Nu tror jag att vi alla måste våga ställa oss de här frågorna för vi måste hitta tillbaka till varandra och våga komma nära varandra igen.

Framför allt tänker Maria på alla de människor som tvingats sitta ensamma under pandemin.

– Det är inte synd om mig, säger Maria, många andra har tvingats jobba så de gått på knäna under den här perioden. Jag har ändå kunnat träffa familj och barn, tänk på alla de som varit helt isolerade, själsligt är det direkt dödande, jag tror att vi blir fysiskt sjuka av att inte ha närhet.

– Jag tror att det är i de nära ögonblicken, när vi faktiskt snuddar vid varandra och känner av hur den andre mår som vi kan verkligen kan leva. Vi behöver varandra så oerhört, och är det någonting vi lärde oss av pandemin så är det nog just det, hur viktigt det är att våga kramas och vara nära.